Så finansieras krishantering

Hanteringen av krisande banker och andra institut ska finansieras av instituten själva – i första hand av deras egna aktieägare och långivare och i andra hand genom särskilda finansieringsarrangemang som byggs upp av avgifter som instituten betalar in till Riksgälden.

Hanteringen av krisande banker och andra institut ska i första hand finansieras med hjälp av det fallerande institutets interna resurser, genom att aktieägare och långivare påförs förluster och vid behov också svarar för återkapitalisering. Under vissa omständigheter kan det dock krävas kompletterande extern finansiering. Även om denna finansiering hämtas utanför det krisdrabbade institutet är det ändå instituten själva som ska svara för den. Det åstadkoms genom de avgifter som instituten betalar in till Riksgälden och som samlas i särskilda statligt administrerade finansieringsarrangemang. I Sverige finns tre olika sådana arrangemang:

  • resolutionsreserven
  • insättningsgarantifonden
  • stabilitetsfonden

Resolutionsreserven

Resolutionsreserven kan användas för att på olika sätt underlätta genomförandet av resolution, till exempel genom att tillfälligt stötta likviditeten i institut som försatts i resolution. Det är under vissa omständigheter även möjligt att använda reserven för att täcka delar av institutets förluster och eventuella återkapitaliseringsbehov. Det förutsätter dock att aktie- och långivare först har tagit en väsentlig del av förlust- och återkapitaliseringsbördan.

Årliga avgifter

Instituten betalar årliga avgifter till resolutionsreserven. Avgiften ska betalas så länge som behållningen vid utgången av det år avgiften avser understiger tre procent av de garanterade insättningarna (målnivån). Hur avgifterna fördelas mellan instituten regleras av en delegerad EU-förordning. De större instituten betalar en riskjusterad avgift där avgiften står i proportion till institutets storlek och risk. De mindre instituten betalar en schablonavgift där avgiften fastställs i enlighet med en schablonmodell baserad på institutens storlek.

Om reservens behållning inte är tillräcklig för att finansiera de åtgärder som Riksgälden beslutar om i resolution kan ytterligare medel lånas upp för reservens räkning. Underskottet i reserven och kostnaderna för lånen ska i så fall täckas genom ytterligare avgifter som tas ut från instituten i efterhand.

Scenarier för när resolutionsreserven når målnivån

Resolutionsavgifter tas ut till dess att reserven når målnivån. Hur stora de årliga uttagen blir, samt hur många år framöver som avgift kommer att tas ut, beror dels på hur garanterade insättningar och de avgiftsskyldiga institutens avgiftsunderlag utvecklas, dels på den ränta som utgår på behållningen i reserven (baserad på Riksbankens styrränta). Nedan redovisas tre scenarier för när reserven når målnivån. Scenarierna är baserade på olika antaganden om tillväxt av garanterade insättningar och institutens avgiftsunderlag, men med samma ränteprognos.* Inför beslut om uttag av resolutionsavgift gör Riksgälden en prognos för resolutionsreservens behållning vid utgången av det innevarande avgiftsåret.

Tre scenarier för när reserven når målnivån

* Riksbankens prognos för styrräntan (kvartalsmedelvärden), publicerad den 24 november 2022.

Tillväxt i garanterade insättningar och avgiftsunderlagÅr då resolutionsreserven når målnivån
3 procent 2024
4 procent 2025
5 procent 2025

Resolutionsreserven i siffror

  • 2022 betalade 129 institut resolutionsavgift och totalt betalades 3,89 miljarder kronor in.
  • 59 institut betalade en riskjusterad avgift och stod för nästan hela avgiftsuttaget. De resterande instituten betalade schablonavgift.

Resolutionsreserven uppgick totalt till 50,6 miljarder kronor vid utgången av 2021. Det motsvarar drygt 2,7 procent av de sammanlagda garanterade insättningarna.

Insättningsgarantifonden

Insättningsgarantifonden utgör finansieringsarrangemang för det skydd som insättare har om en bank eller ett institut försätts i konkurs eller i resolution. 

På samma sätt som med resolutionsreserven betalar alla banker och institut som är anslutna till insättningsgarantin en årlig avgift till Riksgälden. Avgifterna förs till insättningsgarantifonden. Om fondens medel inte räcker för att betala ut ersättning lånas ytterligare medel upp för att täcka behoven. Dessa lån ska återbetalas genom att ytterligare avgifter tas ut från instituten i efterhand.

Insättningsgarantifondens värde uppgick till 47,8 miljarder kronor i slutet av 2021.

Stabilitetsfonden

Stabilitetsfonden inrättades i samband med finanskrisen 2008 för att finansiera vissa stödåtgärder till det finansiella systemet. Bankerna och instituten betalade årliga avgifter till fonden fram till 2016, då stabilitetsavgiften ersattes av resolutionsavgiften. Delar av stabilitetsfondens medel fördes då också över till resolutionsreserven. Stabilitetsfonden finns kvar för att finansiera åtgärder inom Riksgäldens uppdrag som stödmyndighet, det vill säga uppdraget att kunna ge förebyggande statligt stöd genom lånegarantier eller kapitaltillskott till livskraftiga institut. Stabilitetsfonden utgör även finansieringsarrangemang för åtgärder som Riksgälden kan vidta i sin roll som resolutions- och stödmyndighet för centrala motparter.

På motsvarande sätt som för resolutionsreserven och insättningsgarantifonden finns en möjlighet för Riksgälden att låna medel för stabilitetsfondens räkning om behållningen i fonden inte är tillräcklig för att finansiera de stödåtgärder som beslutas.   

Stabilitetsfondens värde uppgick till cirka 40 miljarder kronor i slutet av 2021.